"När jag avslutade skolan förstod jag att sanningen och lögnen i en och samma historia berodde på berättarens röst, […] och att den 12 oktober inte var ett datum att fira utan för reflektion."
 

Myten om den vite mannen

Jag kommer ihåg, när jag var barn och papperslös, då trodde jag att den 12 oktober var amerikanernas och Christofer Columbus dag, denne man med vit hud och silkesväst som var som en Indiana Jones. Jag började dock tvivla på det när mina klasskamrater började ändra sina efternamn och den som då hette Mamani bytte till Maisman, den som hette Quispe bytte till Quisbert och Condori byttes ut mot Condorset. Då bestämde jag mig för att leta efter orsaken bakom denna märkliga metamorfos tills jag hittade den i mina läroböcker.

Oceanahavets amiral, vice-kungen av den Nya världen, kungens representant och guvernör – som vare sig härstammade från Genua eller Portugal, och inte heller från Spanien – visades knäböjande på bilden med blicken fäst vid den vida himlen som om han tackade Gud för att han fortfarande var vid liv efter en lång och mödosam resa. Trots att han vare sig bar hjälm eller rustning hade han i ena handen det kungliga baneret och i den andra ett svärd med parérstång. Bakom honom kunde man skönja de tre skeppen flyta mellan himmel och hav medan vid Guanahanis kust, som såg ut som ett paradis fritt från ormar och synder, skymtade urinvånare med kopparbrun hud, bar överkropp med fruktan och förvåning i sina blickar.

Min lärarinna, som hade samma örnliknande näsa och framträdande kinder som inkaimperiets ñustas [princessor, ö.a.] var den första som förmedlade till oss barn historiens officiella version. Hon förklarade för oss att Christofer Columbus var avbilden av den civiliserade människan vars fysiska och mentala skicklighet ledde honom att upptäcka världshavens mysterier och möta folkslag som levde i efterblivenhet och ignorans. Jag trodde på henne som församlingen tror på prästen utan att veta att det vi lärde oss i skolan var myten om den vita människan och att min lärarinna, som var alltigenom indian, talade med någon annans röst, rösten hos dem som törstar efter blod och rikedomar, ty det hon kallade för "Rasens Dag" var egentligen dagen mot rasen – mot hennes egen ras – förutom det faktum att ingenting har varit sig likt i Amerika från Kanada till Kap Horn sedan den ödesdigra 12 oktober 1492.

Erövringens två ansikten

År senare, medan jag läste en serietidning, fick jag reda på att Hernán Cortéz i norr och Francisco Pizarro i syd gav sig ikast med att erövra dessa områden som hade döpts efter Amerigo Vespucci och inte efter Christofer Columbus. Denne dog i glömska och utan vetskapen om att han hade banat väg till en okänd kontinent där somliga trodde sig ha hittat paradiset på jorden. Som jesuiten León Pinelo som redan på 1700-talet och genom ett överdåd av lärdom, försökte påvisa att floderna Paraná, Orinoco, Amazonas och San Francisco var de fyra heliga floderna som enligt den Heliga Boken hade sin källa i paradiset.

Erövringen var ett oundvikligt faktum -sade lärarinnan- ty den innebar civilisationens seger över barbariet. De vita männen hade med sig framsteg: Bibeln, pulvret, eldvapnen, navigeringsinstrumenten, marknadsekonomin, järnet, hjulet med mera medan indianerna fortsatte att bära fjäderprydnader på sina huvud och be till barbariska gudar. Men vad lärarinnan inte nämnde var de förcolumbianska civilisationernas kulturella och vetenskapliga blomstring, såsom det faktum att mayafolket hade åstadkommit en mycket noggrannare kalender än den i Väst, att det använde ett talsystem med tjugo som bas och en skrift som liknade egyptiernas hieroglyfer, att inkaimperiet byggde terrasser och kanaler till jordbruket, att man opoererade kranier och hade ett socialt system där alla samhällsmedlemmarna samarbetade i byggandet av offentliga platser. Det vill säga att lärarinnan pratade inte om vad de förcolumbianska folken förmådde åstadkomma, utan bara om vad de inte förmådde göra.

Varje 12 oktober, när vi firade "Rasens Dag" med en offentlig tillställning påminde skolans rektor oss barn om att tillsammans med Christofer Columbus och i conquistadorernas ryggsäckar kom till oss "den politiska pluralismen, friheten och det beskydd som urinvånarna hade fått i överflöd." Men ingen brydde sig om att komma ihåg att med samma skepp anlände också den Inkvisitionen, brottsligheten och terrorn, att man plundrade guldet och silvret som hamnade i kistorna hos företagarna i Genua och Antwerpen, och som i Europa finansierade kungahusens barrocka prakt och den västerländska merkantilismens avgörande start.

Över 500 år av diskriminering och rasism

Rektorn talade till oss med beundran om Christofer Columbus hjältedåd, samt om den kristna tro som conquistadorerna lärde oss, men ingen sade ett ord vare sig om utplundringen eller om förintelsen av indianerna. Ingenting om den nya tro och om nya seder som med blod och eld tvingades på människorna och, vad som är viktigast, om den socialt- och rasbaserade marginaliseringen av indianerna och de svarta i de nya kolonierna. Där kreolerna blev herrarna över de erövrade områdena med självklar rätt till de sociala och ekonomiska privilegierna samt med den självklara rätten av vara den härskande klassen. Det var ett slags herravälde av den vita människan som, sedan den 12 oktober 1492, avspeglas i den latenta rasism som lever kvar i Amerikas kollektiva undermedvetna, där en del indianer och svarta byter identitet: de byter språk, namn och klädsel, trots att svart alltid är svart om än med silkeskläder och indianen med doktorstitel och europeiskt namn fortsätter alltigenom vara indian.

När jag avslutade skolan förstod jag att sanningen och lögnen i en och samma historia berodde på berättarens röst, ty när jag började läsa versionen av de besegrade, av de som befinner sig längst ner, insåg jag att européernas ankomst till Amerika var en blodig historia. Och den kristna tron som uppstod som de förtrycktas kampredskap under erövringen hade blivit ett instrument av förtryck. Jag insåg att Columbus så kallade "upptäckt" innebar utrotningen av stora civilisationer och att den 12 oktober inte var ett datum att fira utan för reflektion.

Min lärarinna lärde oss självföraktet som om hon lärde ut kunskapen att skilja vit från svart. Kanske var detta på grund av att hon i sina lektioner talade föraktfullt om indianerna – kanske med ännu mer grymhet än Pizarro och Cortéz, och med mindre medkänsla än Bartolomé De Las Casas och Vitoria. Samt på grund av att de kunskaper ur de officiella historieböckerna hon förmedlade inte var de besegrades utan segrarnas version.

Sedan dess har det gått många år. Jag slutade att vara ett barn och hon har upphört att existera. Men vad jag inte kan acceptera är att det fortfarande firas "Rasens Dag" den 12 oktober. Detta trots att vi, Amerikas mestisser (hur mycket vi än försöker se oss själva genom Europas spegel), alltid kommer att förbli erövringens, utplundringens och våldtäktens bastarder som barnen av Malinche i Mexiko och Atahuallpa i Peru.

Nåväl, om blodet fortfarande pumpar i våra kroprar, låt oss då ha modet att erkänna att det enda vi har ärvt efter dryga 500 år av utplundring och kolonisering är skammen över att vara vad vi är; en samhällspyramid där det mörka finns vid basen och det vita i toppen och där hudfärgen och efternamnet fortfarande utgör några av de faktorer som bestämmer den amerikanska människans sociala och ekonomiska ställning.