När dagen når sitt slut och sömnen börjar närma sig, då brukar jag läsa eller titta på någonting underhållande på teve. De av oss som av övertygelse, moralisk skyldighet eller av ren envishet lyckas hålla sig informerade och fördöma olägliga sanningar, behöver någonstans att fly för att inte förlora sitt förstånd efter alla kamper, eländen och skamliga händelser som sker framför ögonen på oss varje dag.
Så småningom kommer ett tid då vi förhärdas och därefter händer det bara då och då att en av dessa nyhetsinslag lyckas döda oss lite mer inombords. I dag såg jag en av dessa. Ezequiel Ferreyra har dött av hjärntumör, bara sju år gammal. Det finns aldrig tillräckligt med tröst när ett barn dör, men detta fall var speciellt: eller snarare, skamligt nog, inte särskilt speciellt alls. Han var något som på pappret inte existerar någonstans: en barnslav. Likväl levde han – om man kan kalla det för det – i ett land som är som många andra, mer eller mindre fritt, med bättre eller sämre skydd för arbetare och med ett så kallat rättssystem som upprätthåller sina medborgares rättigheter, en kategori som, i likhet med detta fall, inte alltid omfattar barn.
Hans arbete var ett som reserveras för de fattigaste bland de fattigaste, för de som inte räknas. För dessa delar i maskineriet är barn till andra delar av maskineriet. Hans funktion bestod i att ta bort blod och exkrement från kycklingar samt ta hand om gifter för ett företag som säljer ägg till stora snabbköp i Argentina. Hans roll i livet var att arbeta för maskineriets ägare, de som i sina egna hem säkerligen håller exkrement och gifter på avstånd från sina egna barn för att de inte ska bli sjuka, eftersom deras egna barn är viktigare än andra barn. Och som resultat har deras barn de senaste tevespelen och en iPhone som Ezequiel har betalat för med sin hjärntumör orsakad av arbete som han utförde åt de som äger maskineriet och hans föräldrar.
Ezequiel var inte ett barn. Han var en slav. Han var med andra ord varken ett barn, en person eller någonting alls. Bara en kugge i maskineriet som gick sönder. Dags att kasta bort den och köpa en ny.
EDITORIALS & OP-EDS 
