TLAXCALA تلاكسكالا Τλαξκάλα Тлакскала la red internacional de traductores por la diversidad lingüística le réseau international des traducteurs pour la diversité linguistique the international network of translators for linguistic diversity الشبكة العالمية للمترجمين من اجل التنويع اللغوي das internationale Übersetzernetzwerk für sprachliche Vielfalt a rede internacional de tradutores pela diversidade linguística la rete internazionale di traduttori per la diversità linguistica la xarxa internacional dels traductors per a la diversitat lingüística översättarnas internationella nätverk för språklig mångfald شبکه بین المللی مترجمین خواهان حفظ تنوع گویش το διεθνής δίκτυο των μεταφραστών για τη γλωσσική ποικιλία международная сеть переводчиков языкового разнообразия Aẓeḍḍa n yemsuqqlen i lmend n uṭṭuqqet n yilsawen dilsel çeşitlilik için uluslararası çevirmen ağı

 06/07/2020 Tlaxcala, the international network of translators for linguistic diversity Tlaxcala's Manifesto  
English  
 ASIA & OCEANIA 
ASIA & OCEANIA / Katastrof för beklädnadsarbetare i Bangladesh
Date of publication at Tlaxcala: 11/06/2020
Original: What disaster means to garment workers in Bangladesh
Translations available: Français  Deutsch  Español  فارسی 

Katastrof för beklädnadsarbetare i Bangladesh

Supriti Dhar সুপ্রীতি ধর سوپریتی دهر

Translated by  Peter Samuelsson

 

57 procent av de överlevande i Rana Plaza-tragedin har varit arbetslösa under alla år sedan dess, och med covid-19-pandemin får Bangladesh, särskilt konfektionsindustrin, betala ett högt pris som världens näst största klädexportör. Supriti Dhar erinrar sig en katastrof med långvariga konsekvenser.


Bild: Sissela Nordling Blanco

 

För sju år sedan, den 24 april 2013, drabbades Bangladesh av en av världens största industrikatastrofer då Rana Plaza störtade samman och över 1 100 arbetare dog och fler än tvåtusen skadades, de flesta kvinnor. Bara kvinnor.

Varför berättar jag då den historien? Ni har alla bilden av ”Bangladesh” som ett beklädnadsindustriernas land. Hur många av er vet hur denna sektor hjälper kvinnor i utvecklingsländer till egenmakt? Och hur denna sektor exploaterar dessa fattiga arbetare med låga löner?

Bara ett exempel: hela 57 procent av de överlevande i Rana Plaza-tragedin har varit arbetslösa under alla år sedan dess eftersom de flesta av dem ännu inte har läkt fysiskt eller psykiskt efter olyckan. Bland de överlevande blev cirka 200 personer allvarligt skadade och 6o amputerades.

http://tlaxcala-int.org/upload/gal_22658.jpg

Lukten av död

Familjerna till de tusentals offren väntar ännu på rättvisa, men ingen vet när rättegången kan börja. Katastrofen var förstasidesstoff över hela världen och satte strålkastarljuset på säkerheten och arbetsvillkoren i fabrikerna i Bangladesh och tvingade regeringen och fabriksägarna att göra insatser för bättre arbetsvillkor.

Men hur många åtgärder har hittills blivit verklighet? Görs regelbundna inspektioner? Varför är konfektionsarbetarnas liv så billiga samtidigt som de lockar utländskt kapital till landet?

Jag minns den där dagen tydligt, vad jag kände, hur jag skyndade dit och kände lukten av död och hur vi alla försökte nå fram till de nödställda och försökte rädda tusentals människor när hela det statliga systemet kom till korta. Det misslyckades på grund av den gränslösa rovgirigheten, fräckheten och den oändliga korruptionen.

Samtidigt vill jag inte minnas denna mardröm. Somliga av oss står inte ut med minnena och försöker fortfarande hantera traumat. En av våra aktivister och medarbetare begick självmord på samma datum och samma plats förra året. Han var en av dem som hjälpte arbetarna att ta sig ur ruinerna, som skar av deras händer och ben, och dessa fruktansvärda minnen plågade honom ända till hans död. Vi vet inte hur många som begått självmord. Jag minns ännu dagarna då jag sprang mellan sjukhusen och såg människors lidanden, somliga utan ben eller händer eller paralyserade, jag grät, jag skrek, jag led när jag såg deras lidande.

Jag såg kvinnliga arbetare där de låg i sjukhussängar och frågade alla efter sina barn. Under katastrofen träffade jag många män som var så kallade äkta män till dessa arbetare och som kom tillbaka till sina fruar bara för att hämta pengar och sedan försvinna igen. De var bara män.

Under utbrottet av covid-19-pandemin ser vi hur konfektionsfabriksägarnas förening har lekt med tusentals arbetares liv.

Mer skrämmande än viruset

När hela landet var nerstängt följde inte föreningen reglerna. På ett mycket omstritt sätt beordrade de att fabrikerna skulle stänga fast utan att ge ytterligare ledning. Så dessa fattiga arbetare lämnade städerna och sina arbetsplatser. Efter några dagar begärde fabriksägarnas föreningen att man skulle få öppna igen och gav order om att om arbetare inte dök upp på ett utsatt datum skulle de förlora jobbet. När dessa stackars människor skulle skynda sig tillbaka till städerna fann de inga transporter, så de började vandra i den stekande solen medan vi bevittnade denna löjliga marsch från våra bekväma, luftkonditionerade vardagsrum.

Vi började åter kritisera ledarna, vilket vi är mycket bra på. Så de skulle helt säkert återkalla sitt beslut. Intressant nog satt de som var mitt ute på sin vandring, eller nått sitt mål, fast. Nu kunde de inte återvända till de orter där de tidigare vistats. Tänk er dessa arbetare, mest kvinnor, några mycket unga, några med barn, mitt ute i ingenstans i ett extremt farligt land för kvinnor.

För våra ledare är dessa människor bara laboratorieråttor. En av konfektionsarbetarna, som tvingades återvända till fabriken trots den landsomfattande nerstängningen, sa: ”Att förlora jobbet är mycket mer skrämmande än viruset. Om vi inte kommer förlorar vi jobbet. Om vi förlorar jobbet svälter vi ihjäl. Vi är fattiga, så vi har inget val.”

Men vi vet att konfektionsindustrin har varit en nyckelbransch för Bangladesh och den viktigaste källan till utländskt kapital de senaste 25 åren. För närvarande producerar landet kläder till ett värde av 5 miljarder dollar årligen som exporteras. Denna bransch står för 80 procent av landets inkomster i tillverkningsindustrin, med minst 4 miljoner arbetare som är beroende av den, varav 90 procent är kvinnor.

Avlägsen dröm

I avsaknad av ett fungerande system för arbetsplatsinspektioner och möjlighet att ta till tvingande åtgärder, ligger ett värdigt arbete och liv långt bort för de flesta arbetare i konfektionsindustrin och deras familjer.

Dessutom kräver pandemin nu ett tungt pris av Bangladesh, särskilt konfektionsindustrin, som är världens näst största klädexportör. Den förlorar snabbt order och miljontals jobb står på spel. Omkring 4,1 miljoner arbetare kommer att gå hungriga om ingen tar initiativ till socialt understöd.

Ägarna har öppnat sina fabriker för att skydda sig från ekonomisk skada trots det stora smitthotet. Ändå har ”valet” att trygga jobben blivit ett starkare motiv för arbetarna än hotet om covid-19 och död.

Så situationen är trängande. Om den fortsätter så tror jag att det bara är en tidsfråga innan tusentals arbetare är arbetslösa, vilket ytterligare kommer att bidra till anarkin i samhället och särskilt kvinnors liv kommer att vara hotade. Och kvinnors egenmakt kommer åter att bli en avlägsen dröm.

Artikeln publiceras i ett samarbete mellan Feministiskt perspektiv, PEN/Opp och Norrköpings kommun.





Courtesy of Feministiskt Perspektiv
Source: https://feministisktperspektiv.se/2020/06/05/what-disaster-means-garment-workers-bangladesh/
Publication date of original article: 09/06/2020
URL of this page : http://www.tlaxcala-int.org/article.asp?reference=29109

 

Tags: Rana Plaza brandBeklädnadsarbetareCoronaviruskrisenKonfektionsindustriKvinnors egenmakt
 

 
Print this page
Print this page
Send this page
Send this page


 All Tlaxcala pages are protected under Copyleft.