TLAXCALA تلاكسكالا Τλαξκάλα Тлакскала la red internacional de traductores por la diversidad lingüística le réseau international des traducteurs pour la diversité linguistique the international network of translators for linguistic diversity الشبكة العالمية للمترجمين من اجل التنويع اللغوي das internationale Übersetzernetzwerk für sprachliche Vielfalt a rede internacional de tradutores pela diversidade linguística la rete internazionale di traduttori per la diversità linguistica la xarxa internacional dels traductors per a la diversitat lingüística översättarnas internationella nätverk för språklig mångfald شبکه بین المللی مترجمین خواهان حفظ تنوع گویش το διεθνής δίκτυο των μεταφραστών για τη γλωσσική ποικιλία международная сеть переводчиков языкового разнообразия Aẓeḍḍa n yemsuqqlen i lmend n uṭṭuqqet n yilsawen dilsel çeşitlilik için uluslararası çevirmen ağı

 21/11/2019 Tlaxcala, the international network of translators for linguistic diversity Tlaxcala's Manifesto  
English  
 CULTURE & COMMUNICATION 
CULTURE & COMMUNICATION / Yaşar Kemal : Genomsyrad av en flertusenårig andning
Date of publication at Tlaxcala: 01/03/2015
Translations available: Français  Deutsch 

Yaşar Kemal : Genomsyrad av en flertusenårig andning

Mustafa Can

 

Mustafa Can minns en sorgsen Yaşar  Kemal på en kinarestaurang vid Fridhemsplan i Stockholm

 http://tlaxcala-int.org/upload/gal_9864.jpg
Yaşar  Kemal dog i dag, 91 år gammal, i Istanbul

När jag nås av budet om Yaşar  Kemals död kommer jag att tänka på en sen natt två dagar innan nyårsafton 2006 i – Havanna.

Gabriel García Márquez satt med ett följe av vackra kvinnor och allvarliga, bredaxlade, kostymklädda män på sofforna längst in i nattklubben ”Den enögda katten”, nedanför det sägenomspunna Hotel Nacional där maffiabossar, spioner, filmstjärnor, politiker,  författare och andra celebriteter frotterade sig med varandra en gång i tiden.

Uppmuntrad av min vän Lars Asklund gick jag fram till författaren och tackade för storartade läsupplevelser. Marquez nickade och frågade avmätt var jag kom ifrån.

– Sverige. Men jag är ursprungligen från Turkiska Kurdistan.

– Åh, från samma land som Yaşar  Kemal, utbrast han förtjust och höjde sitt drinkglas.

Trots att jag inte nämnde att jag då och då träffade Yaşar  Kemal fortsatte Marquez:

– En mycket fin och inspirerande kollega. Hälsa så gott från mig när du träffar honom.

Fem månader senare var vi några personer som satt med en sorgsen Yaşar  Kemal på en kinarestaurang vid Fridhemsplan i Stockholm. För att muntra upp honom – han hade kommit för att besöka sin dödssjuke vän och författarkollega Mehmet Uzun – berättade jag om mötet med Marquez.

– Han sa alltså ”inspirerande kollega”? skrattade Kemal. Kanske är det den gode Márquez sätt att erkänna att jag var före latinamerikanerna med den magiska realismen.

Nej, till skillnad från sin colombianske kollega fick kurden Yaşar  Kemal, som skrev på turkiska, aldrig Nobelpriset i litteratur. Ett pris han sällan ville prata om – trots att han var kandidat i många år.

– Om man får berättelserna med modersmjölken ska man inte gå omkring och tänka på priser, man ska bara berätta, fnyste han på en krog i Istanbul efter ett litterärt seminarium på Svenska konsulatet 2004.

Kemal berättade målande om hur hans kurdiska föräldrar hade flytt från Vansjön för att undkomma de ryska härarna 1915. Hur uppväxten i den enda kurdiska familjen i en fattig turkmensk by, Hemite, i låglandet mellan Taurusbergen och Medelhavet ledde till att han behärskade turkiskan bättre än modersmålet.

Yaşar  Kemal sänkte rösten när han kom in på sin livslånga saknad efter fadern som sköts ihjäl i en moské av hans adoptivbror när han bara var fem år. Och höjde tonläget och humöret igen när han sa att det var barderna, de muntliga berättarna som, innan han hade lärt sig att skriva, inspirerade honom att vandra från by till by för att samla mer eller mindre sanna historier, memorera och återberätta dem i dramatiserad form. Berättelser som kunde vara i dagar. Och arbetet med att sortera böcker på det folktomma biblioteket i regionstaden Adana och mötet med Homeros, Cervantes, Stendhal, Tjechov

– Den västerländska litteraturen skänkte mig en ny värld. Dessa författare fick mig senare inse att ”min” litteratur måste vara sprungen ur min familjs och mitt folks historia med dess skatt av sägner, folksånger och myter.

Redan med sin första roman Låt tistlarna brinna (”İnce Memed”,1955) blev han den turkiska litteraturens portalfigur. Inspirationen till verken om den lille magre faderlöse rebellen Mehmed, förklarade Kemal, kom från männen i hans mors familj. Alla var fredlösa revolutionärer, ingen av dem dog på grund av ålder.

Hans barndomslandskap i den bördiga Cukorovaslätten var hans eget Macondo. Yaşar  Kemal skildrar i sin epik de förtrycktas livsvillkor och vad som händer med både människan och samhället i tider av omvälvning. När bondesamhället möter moderniteten, fattigdomen möter kapitalismen, längtan efter frigörelse möter ännu ett förråat politiskt system. 

Trots att Kemals verk främst utspelar sig under 1900-talet genomsyras historierna av en flertusenårig andning där varje objekt har sin hemliga berättelse och skilda epoker går in i och ut ur varandra. På Çukurovaslätten lever uråldriga bosättningar från neolitisk tid och det antika Cilisien kvar. Med tempel, stenskrifter och profetiska grottbyar. Hettiteter och babylonier, perser, armenier och kurder, romare, greker, araber och turkar. En kör av härskare och slavar, av bönder och feodalherrar som alla rör sig mellan nattliga skugglandskap och bländande drömvärldar.

Romanerna ljuder i många olika stämmor samtidigt. Det är uppbrott, massflykt och nybyggare. Hatet, hämnden, misstänksamheten och våldet är alltid närvarande. Men också revolten, kärleken, skönheten, den överhettade fantasin och människans obändiga strävan att även mitt i en söndersliten tid drömma om ljuset och friden.

För ateisten Yaşar  Kemal var människan alltings mått. Människan är dock ett tomt kärl utan naturen. På frågan om varför han inleder nästan alla sina romaner med långa, lyriska naturskildringar svarade han:

–Jag är en ateist med en ibland förlamande dödsångest. Naturen är varken ond eller god, den är bara storslagen och dess skönhet är kanske mitt främsta argument mot döden.

Som barn kunde han i timmar, dagar betrakta en fjärils färd, fåglarnas flykt, blåskimrande vildbin som flyger upp och ner i glittrande moln över slätten, molnens formationer, Taurusbergets ljusskiftningar, tistlarnas spikklubbor, persiko- och aprikosträdens blomning, vildmandelträden när de slog i rosa och purpur. Han inandas doften av vildtimjan och blundade när han lyssnade på vinden, bäckarnas ljud och de brun- och rödspräckliga rapphönornas sånger.

Monument till Magre Memed i Yaşar  Kemals födelseby, Hemite, som nuförtiden heter Gökçedam

Den gamle bonden, traktorföraren, bomullsplockaren, nattvakten, brevskrivaren, lärarvikarien, upprorsmakaren och socialisten var under många år ett av den turkiska nationens få offentliga samveten. Motvilligt, liksom sin vän Orhan Pamuk.

Yaşar  Kemal avskydde att prata politik, men kunde ändå inte hålla sig ifrån politiken. Främst när det kom till frågor om yttrandefrihet och det systematiska förtrycket av kurderna.

– Jag är författare, inte politisk kommentator. Min uppgift är att skriva så bra som möjligt, men vad har jag för val när frihetstörstande människor på gatan förföljs och till och med döms till flerhundraåriga fängelsestraff, torteras och mördas?

Det var för honom osedligt att vara politiskt neutral, låsa in sig och bara ägna sig åt skönlitteratur medan världen omkring honom brann. I synnerhet i diktaturer och i bräckliga demokratier där alla inte kan läsa och skriva var det den intellektuelles plikt att sätta etiken före estetiken, belysa inflationen i samhällets civilisatoriska värde och störa samhällsordningen.

Turkiska medier bedrev under många år hets- och hatkampanjer mot Kemal. Genom åren åtalades eller hotades han ofta av åtal och fängelse för att stödja terrorism och bedriva propaganda för separatism. Jag minns Yaşar  Kemals sorgsna ansikte när en ung kvinna under ett författarmöte i en bokhandel frågade hur det kändes att numera vara mer känd som människorättskämpe än som författare:

– Jag är inte mer än en människa bland människor. Att vara människa innebär kanske främst att känna ansvar för allt som sker i världen och brottas både med sin samtid och dåtid. Speciellt nu i den frihetliga pluralismens marknadshysteri.

De gånger jag träffade Yaşar  Kemal förhörde han sig alltid om Sverige – ”mitt andra hemland” – och nämnde gatan han bodde på under sin exil i landet under några år i slutet av 70-talet. Årstavägen 29.

Han beskrev kylan, mörkret, de folktomma gatorna och ensamheten. Och vad språklösheten gör med människan, att vara avskärmad från det övriga samhället, känns sig som ett hjälplöst offer. För det som till sist räddar människan är hennes förmåga att kommunicera. Men…

–Jag har aldrig varit så produktiv som under exilen i Sverige, jag skrev flera böcker på några år. Tystnaden och lugnet som jag mött där har jag mött varken förr eller senare. Trots att jag saknade mitt hem var jag mycket lycklig i Sverige.

För två år sedan, när vi råkades kort på ett galleri i Istanbul, frågade jag Yaşar  Kemal om han visste att han under 70-talet var den mest utlånade utländske författaren på de svenska biblioteken.

Hans bullrande skratt ekade mellan väggarna:

– Det ger i alla fall inget Nobelpris.

 





Courtesy of Aftonbladet
Source: http://www.aftonbladet.se/kultur/article20393623.ab
Publication date of original article: 28/02/2015
URL of this page : http://www.tlaxcala-int.org/article.asp?reference=14313

 

Tags: Yaşar KemalLitteraturTurkietSverige
 

 
Print this page
Print this page
Send this page
Send this page


 All Tlaxcala pages are protected under Copyleft.